I fredags kom min Flickr-kompis Camilla, från Köpenhamn (som jag också träffade i Indian Creek i höstas), och min barndomskompis David från Stockholm. Det strulade med flyget för dom båda och varken Camilla eller David fick sina skidor. Kul. Skoj. Roligt. David var dessutom försenad så istället för att landa vid 19.30 så landade han 21.30. Utan skidor. Skidorna skulle dock komma med sista planet, 00.30. Så vid 23.30 så var jag på flygplatsen för att försöka leta reda på Camillas skidor och göra David sällskap och sen få oss båda i säng så snabbt som möjligt. Till slut kom Davids skidor och ett orosmoment försvann. Camillas skidor skulle däremot landa i Trondheim 11.40 på lördag. Camilla kunde dock låna skidor och stavar här och vi tog oss till slut iväg upp mot Storlidalen på lördag morgon/förmiddag.
David med sina tjej-skidor
När vi kommer till Oppdal så ser jag ett fjäll med en väldigt inbjudande sida med tre raviner där det verkade ligga puder. Eftersom vi var sent ute och vi visste att oväder var på väg in så bestämde vi oss för att köra upp så långt som möjligt och gå på det fjället istället. Snabbt gick vi upp 550 höjdmeter. Ju högre upp vi kom desto mer blåste det och snö började falla. Vi valde en av ravinerna och fick ett väldigt konstigt åk med en blandning av puder och is. Eftersom sikten var så dålig så var det klart svåråkt. Väl nere i skogen så blev det till slut riktigt njutbart och vi fick semesteråka ner genom gles björkskog. På med hudarna igen och så ett andra varv. 800 höjdmeter blev ändå en ganska bra dag. På fjället träffade vi dessutom två toppturande gutter från Trondheim som jag fick telefonnumret åt. Bra, mer skidkompisar!
Sen körde vi in till Bårdsgården. Nu bodde två andra där men 200 kvadrat räcker gott åt 5 personer... Vi drack vin, lagade som vanligt tacos, drack whisky, eldade i brasan och snackade skit. Snackade gjorde vi föressten på svenska, svensk-norska och danska. Efter att ha lärt mig lite norska så gick det hur bra som helst att förstå Camilla. I USA snackade vi engelska...
Sick pow, close to 1 m
I morse vaknade vi med regn mot fönstret. Fy fan så tråkigt. För mig är det en sak som bor så nära men när nu David och Camilla har flugit hela vägen hit så kändes det som att jag var en dålig värd som inte ordnat puder och blå himmel. Så vi tog det lugnt, snackade om att åka till Trondheim och fika, och så surade vi lite. När jag gick ner till parkeringen för att hämta bilen ser jag att regnet övergått mer i snö och direkt så bestämmer vi oss för att (som vanligt) gå upp på Okla och (som vanligt) åka ravinen ner. Första 100 höjdmeterna är blött, blött, blött. Sen blir det kallare och kallare och till slut går vi på kalfjället i puder. Mina stighudar är gamla och sög upp vatten i början så jag går större delen av turen med 5 kg extra klibbsnö under hudarna. Camilla har liknande problem men vi biter ihop. Det blåser i rätt riktning och jag börjar ana att vi kan få mycket snö i ravinen. (Ungefär här ringer flygbolaget och säger att dom är på väg med Camillas skidor upp till Oppdal. Detta är alltså 5 timmar innan hennes flyg går tillbaka till Köpenhamn...).
Som vanligt i år går jag med iPod, idag med The Grey Album i lurarna. Fina grejer!
Det börjar blåsa mer och vi är alla blöta av regnet i början så innan vi når toppen av ravinen bestämmer vi oss för att åka ner. Vi tar oss bort till där ravinen borde vara och jag går sakta fram för att se var hängdrivan är. För två veckor sen var den mellan 2 och 4 meter och vi måste hitta en säker väg ner. Vi har nu nästan ingen sikt och jag går och kastar staven framför mig för att se vi har ett stup framför oss. Kast. Kast. Kast. Kast. Kast. Och så plötsligt så singlar staven iväg. Helt galet, jag såg ingen skillnad mot de tidigare försöken och så var vi vid kanten. Men jag hade lyckats navigera rätt och vi kom in precis där jag tänkte och där det inte var någon riktig driva. Jag går ner först i ravinen och testar snödjupet. Trycker ner hela staven i puder.
Sick pow. Sick pow. Snön blir tyngre längre ner men vi får ett riktigt fint åk. Oh, det är så flott med skidåkning!
David in Trondheim
Sen åkte vi till Trondheim. Skjutsade Camilla direkt till flygbussen och tog sedan med David på en micro-tur av Trondheim. Hem, packa upp, käka, skjutsa David till flygbussen, skriva blogg... Och här är vi nu.
Men en grej till.
The Last Supper...
Nu har Anders och Cajsa åkt härifrån! Fan! Jag saknar dom redan (fastän jag hunnit prata med dom på telefon och hört att dom tryggt kommit fram till Oslo). Hoppas ni får en bra semester, kära vänner! Och hoppas ni kommer tillbaka!
Comments