Ahh, tillbaka i Umeå. Så skönt! Det är väldigt tyst, väldigt mörkt och väldigt mysigt. Sov från klockan 20.30 till 11.30 så nu förstår jag hur Mexikanerna kunde aldrig kunde tro att jag var äldre än 27. 27 är ju i princip övre tonåren.
Efter att jag skrev senaste inlägget så hände det ändå lite roliga grejer. Åkte till The Spot med Matt. Klättrade och gymmade och kollade på kändisar. Angela Payne såg vi förra gången, nu stod Christian Griffith (med 17 årig flickvän) och Daniel Woods.
Jonas skjutsade ut mig till flyget. Det tog lång tid eftersom det snöade. Bilköer och snorhalt. Men vi var ute i god tid så det kändes inte så stressande. Matt trodde flyget skulle bli försenat med minst en timme. Lyckades checka in väskorna utan att behöva betala övervikt, tack för det!, och traskade igenom säkerhetskontrollen med handbagaget fullt av cammar. Så långt allt bra. Sen kom första förseningsmeddelandet, 1 timme försenat var planet. Eftersom jag hade 3 timmars väntan i Chicago innan Stockholmsplanet skulle lyfta så var det fortfarande noll stress. Boardar planet och får sedan besked att dom väntar på reservdelar och så måste vi av-isas och så blev det visst lite mer förseningar och så är det 100% klart att jag inte ska hinna med Stockholmsplanet. Som går en gång per dygn.
Bild stulen från Aftonbladet eftersom jag var för feg för att fota.
Jag hör svenska lite framför mig och när jag går förbi så frågar jag om dom ska till Stockholm och om dom hört något. Sen känner jag igen dom även om jag inte hade en aning om att Kristin och Hans var ett par. Dom visste att det var snöstorm i Chicago också men inget om förseningar.
Väl i Chicago förklarar United att eftersom vi var försenade på grund av väder, vilket inte stämde till 100%, så får vi själva stå för hotell. Om inte SAS lyckas boka om oss, för United kunde naturligtvis inte göra något, så skulle vi få vänta ett dygn i Chicago. Slår följe med Kristin och Hans och letar oss bort genom tunnlar och på tåg bort till utrikesterminalen. Fixar en plats till Köpenhamn senare på kvällen, därefter byte till Stockholm och så till sist Umeå. Jaja, bara 6 timmar försenat, det kan jag väl ta. Jobbigare för Kristin och Hans som har en 3 åring hemma som bara hade skrikit och gråtit och ropat efter mamma och pappa under deras 6 dagar på bröllop i Aspen. Berättade lite om min resa. Typ så. Kristin var trevlig, henne gillade jag.
Sen på Arlanda sprang jag ihop med Micke Persbrandt. Han var lång.
Sen kom jag hem. Och fick god mat. Och sova. Det är skönt att vara hemma.
Efter att jag skrev senaste inlägget så hände det ändå lite roliga grejer. Åkte till The Spot med Matt. Klättrade och gymmade och kollade på kändisar. Angela Payne såg vi förra gången, nu stod Christian Griffith (med 17 årig flickvän) och Daniel Woods.
Jonas skjutsade ut mig till flyget. Det tog lång tid eftersom det snöade. Bilköer och snorhalt. Men vi var ute i god tid så det kändes inte så stressande. Matt trodde flyget skulle bli försenat med minst en timme. Lyckades checka in väskorna utan att behöva betala övervikt, tack för det!, och traskade igenom säkerhetskontrollen med handbagaget fullt av cammar. Så långt allt bra. Sen kom första förseningsmeddelandet, 1 timme försenat var planet. Eftersom jag hade 3 timmars väntan i Chicago innan Stockholmsplanet skulle lyfta så var det fortfarande noll stress. Boardar planet och får sedan besked att dom väntar på reservdelar och så måste vi av-isas och så blev det visst lite mer förseningar och så är det 100% klart att jag inte ska hinna med Stockholmsplanet. Som går en gång per dygn.
Bild stulen från Aftonbladet eftersom jag var för feg för att fota.
Jag hör svenska lite framför mig och när jag går förbi så frågar jag om dom ska till Stockholm och om dom hört något. Sen känner jag igen dom även om jag inte hade en aning om att Kristin och Hans var ett par. Dom visste att det var snöstorm i Chicago också men inget om förseningar.
Väl i Chicago förklarar United att eftersom vi var försenade på grund av väder, vilket inte stämde till 100%, så får vi själva stå för hotell. Om inte SAS lyckas boka om oss, för United kunde naturligtvis inte göra något, så skulle vi få vänta ett dygn i Chicago. Slår följe med Kristin och Hans och letar oss bort genom tunnlar och på tåg bort till utrikesterminalen. Fixar en plats till Köpenhamn senare på kvällen, därefter byte till Stockholm och så till sist Umeå. Jaja, bara 6 timmar försenat, det kan jag väl ta. Jobbigare för Kristin och Hans som har en 3 åring hemma som bara hade skrikit och gråtit och ropat efter mamma och pappa under deras 6 dagar på bröllop i Aspen. Berättade lite om min resa. Typ så. Kristin var trevlig, henne gillade jag.
Sen på Arlanda sprang jag ihop med Micke Persbrandt. Han var lång.
Sen kom jag hem. Och fick god mat. Och sova. Det är skönt att vara hemma.
Comments