Resa med tjockisen

Det blev ett besok i varma kallor med fransyskorna och en aldre fransk gentleman som de tre senaste aren rest runt jorden i sakta mak. Sen skildes vara vagar at for den har gangen, tva dagar av skratt med Audrie och Carine.

Jag lobbade sen hart mot alla jag traffade for att fa med dom pa den vandring jag ville gora over bergen och en tjej fran Sydafrika, Christina, ville ocksa vandra. Sa vi shoppade grejer och hoppade dagen efter pa taget for att sedan, som planen var, direkt hoppa pa en buss ner i dalen (1600 hojdmeter langre ner). Well... Ingen buss var pa vag ner till Urique och personkemin mellan mig och Christina ar minst sagt ganska... dalig. Sa hon borjade hojta och skrika om att vi kunde varit kvar langre i Creel och sa vidare. Jag hetsar ju inte garna upp mig sa jag snackade med lite locals och en ung och sot tjej sa att hon ocksa skulle ner i dalen och hon skulle lifta och att det ibland fungerade. Christina lugnade ner sig och konstaterade att livet i den lilla byn vi befann oss i ocksa var fint och att vi inte behovde kanna nagon stress.

Sen kom tjejen traskande och borjade prata med oss. Det visade sig saklart att hon talade perfekt engelska, tyckte Christina var rolig som hade varit arg och att hon var doktor nere i den lilla byn vi skulle till! Hon flaggade sedan ner forsta basta pick-up och sedan borjade en av de coolaste resor jag gjort i mitt liv. Snackade konstant med doktorn i tva timmar under tiden vi passerade ett landskap som ar helt obeskrivligt. Precis i skymningen kom vi sedan till _avgrunden_. Gissningsvis 1200 meter nedanfor oss ser vi byn i botten av dalen. Sedan kryper vi nerat i sakta mak med pick-up nummer fyra for eftermiddagen samtidigt som morkret faller. Hade vi tagit bussen hade vi inte sett nagot av detta eftersom den skulle passera forst manga timmar senare. Trots maximalt guppig vag satt vi anda ganska bekvamt pa flaket som var fyllt av sackar med jordnotter.

Val framme i byn tar froken doktor, som heter Bonny, oss med hem till hennes hus. Visar in oss och later hennes skoterska bjuda oss pa lite tortillas. Sen hoppar vi in i en splitterny Ford pick-up och sa skjutsar hon oss till ett maktigt litet hotell med de storsta kaktusarna jag sett. Sen bjuds vi pa en tur fram och tillbaka i byn, med hog mexikansk musik och ett evigt skrikande till alla, for att till sist saga hej da. Strax ska vi traffa henne for att ata middag, det ska bli grymt! Det var alltsa meningen att vi bara skulle vara har en natt, det var suverant att det blev mer, jag hade garna stannat har en vecka eller sa.

Eh, just ja, det visade sig saklart inte alls vara helt givet att fa tag pa en guide for promenaden. Men till slut sa blev vi medbjudna pa en tur med en hollandare och hans fru. Sa imorgon bitti slanger vi pa vara ryggsackar pa hastar eller asnor och borjar traska. Jag ar sa glad att fa sallskap av hollandarna, jag skulle formodligen bryta ihop och lamna den galna Sydafrikanskan langt bakom mig om det bara var vi som gjorde promenaden. Goddam.

Den har byn med ungefar 3000 personer far alltsa alla sina varor korda ner i byn genom den extremt daliga vag som tog oss flera timmar att sakta studsa fram pa. Att da sitta har med internet kanns lite smakonstigt. Och lackert att det funkar att bygga hus, reservdelar till bilar, medicin, ja allting!

¿Sa, vem ar da tjockisen? Att lifta heter alltsa att resa med tjockisen pa spanska. Detta eftersom tummen, det tjockaste fingret, helt sonika heter tjockisen! Det ar hur som ett utmarkt satt att transportera sig har.

Bilder finns sjalvklart men Internet har nere i dalen ar oerhort langsamt sa det drojer. Vet inte nar jag har tillgang till Internet nasta gang, kanske mandag.

Vet ni, jag gillar verkligen Mexico!

Comments