North Six Shooter

Paco pa vag upp till tornet

Idag klättrade jag mitt första ökentorn, leden Lightning Bolt Cracks på North Six Shooter. Det var på nästan alla sätt en galen upplevelse. Ett ökentorn är ett torn av sandsten som av en geologisk tillfällighet under en kort tidsålder i lämpar sig för klättring. Innan är det en del av en bergsvägg, efter är det en sandhög. Ett av mina mål med den här resan var att få möjligheten att klättra ett eller flera av dessa torn. Jonas fot är ganska dålig och han får ont av att gå längre sträckor. Eftersom det ofta är långt att gå för att ta sig till dessa torn så frågade jag Paco. Så hans sista dag i öknen, för den här gången, spenderade han med mig och många konstiga aktiviteter.



Pa vag fran bilen

Klockan 08.00 mötte vi Paco utan grinden till en mycket, mycket dålig grusväg. Packade över Jonas och alla hans grejer i Pacos bil och alla Pacos grejer i Jonas bil och sen bar det av. OK. Jag är norrlänning. Jag klättrar. Jag kör ganska många mil på grusväg varje år. Men jag hade ingen aning vad som gick att göra med en Ford Explorer av 1994 års modell. Vi körde nu ungefär en kilometer efter denna grusväg där Paco fick stiga ur och visa vägen flera gånger. Värsta passagen motsvarade ungefär att köra utför flera trappsteg i sten, svänga 90 grader och sen göra om manövern. För varje hinder vi passerade visste vi att vi var tvungen att klara av att köra exakt samma väg tillbaka. Så kom vi ut på en uttorkad flodbädd. Och ser då en pick-up köra iväg åt höger. Så jag gasar på och sen följs vi åt som i ett Paris-Dakar rally i mycket makligt tempo. Efter några kilometer i riktning mot tornet klättrar passageraren hos våra vänner halvt ut ur sitt fönster och sätter sig till rätta med en kopp kaffe. Bra att sitta högt som vägvisare. Till slut stöter vi på en brant sandbank och vi stannar och snackar med dom. Det visar sig att dom klättrat tornet för två dagar sedan men fått fast ett rep och nu måste dit och hämta ner det. Direkt erbjuder dom oss, på amerikanskt vis?, pengar och marijuana om vi hämtar det. Eh... Well... Nä, vi hämtar det, ni behöver inte betala oss. Jaja, dom gräver sig över sandbanken med deras fläskiga pick-up och så bär det av igen. Till slut är vi nästan framme vid tornet och det som gissningsvis tagit två varma timmar att gå är nu avklarat med ett jeeping-leende på läpparna. Vi säger hej då till våra vänner och börjar leta oss upp mot tornet.


Paco pa forsta standplats

Promenaden tar ungefär en timme med en liten klätterpassage. Uppe vid klippan slänger vi på oss grejerna och Paco sticker iväg. Han biter ihop bra och friar första replängden, hård 5.11-. Jag aidar mig glatt upp som andraman. Både starten, rattly fingers, och toppen, 5.10 offwidth, är riktigt tunga. Sen leder jag iväg på andra replängden men får ta häng efter några riktigt hårda meter. Aidar mig sedan i princip hela replängden. Står som 5.10 men Paco får slita som ett djur och tycker inte det är någon skillnad i svårighetsgrad mellan replängderna. Sen får Paco äran att klättra över det magiskt coola taket. Inte så svårt men väldigt spektakulärt att på ett fingerlås och ett tunt handjam svinga sig ut och helt plötsligt bara ha luft och sedan öken långt under sig. Avslutningsvis är det bara en 10 meter lång squeeze chimney och så väntar toppen.


Paco pa vag till takmovet



Ett exempel på en squeeze chimney.

Nu så är det då så att jag är större än ungefär 99% av alla klättrare. Så Paco trycker sig in i den stora sprickan och tar sen kanske 30 minuter på sig att sakta jucka sig till toppen. När jag börjar klättra blir jag först lite förvånad över att det ligger ett skallben från en ko längst ner i kaminen. Kanske borde jag redan då anat vad som komma skulle. Efter kanske 5 minuter har jag lyckats trycka mig in i sprickan. Sen spenderar jag gissningsvis 30 minuter med att dra/trycka/jucka/slita/skrika/andas ut/vrida mig utan att komma mer än 2 meter. Sen sitter jag fast. 70 meter upp i ett sandstenstorn i Utah. Med en dödskalle vid mina fötter. Till slut ger jag upp och skriker till Paco att jag måste ner. Sen börjar en lite lättare kamp för att ens komma ur sprickjäveln. Sen repklättrar jag upp till toppen och berättar lite skamset för Paco att jag inte kunde nå ena säkringen utan att han måste dyka ner i kaminen och hämta upp den. Han ser lite sur ut men fixar det snabbt.


Paco pa toppen

Lite toppfoton. Lite skratt. Vidunderlig utsikt, på riktigt. Sen firar vi ner, utan att hitta snubbarnas rep, och pallrar oss ner till bilen. Sen blir det svenskt-spanskt jeeping-mästerskap och vi kommer både överens om att det var minst lika roligt som klättringen. Vilken mardröm om vi kört fast där ute. Helikopterräddning av bil känns dyrt.



Sammanfattningsvis så har det varit roligt att klättra med Paco varje dag i en vecka och både Jonas och jag kommer säkert att stöta ihop med honom senare i livet. Han har trots allt 5000 klätterleder inom en timme ifrån sitt hus i Spanien...

Vill ni se mer av den här leden så gör Renan Ozturk den on-sight solo i filmen Return2Sender.

Video från bilkörningen finns, jag ska försöka ladda upp den på YouTube. Käre Dag Knutsson, du måste åka hit för lite jeeping. Det spöar skoter vilken dag som helst.

Mer information om leden på Mountain Project


Solnedgång över öknen. North Six Shooter är formationen till höger.

PS. Någon som har en fantasifull förklaring till hur kossan tog sig upp på tornet?