Bröstryggfraktur

Sista halvåret har inte varit mitt livs bästa. Bra skidåkning och ett nyvunnet intresse för cykling är ingenting mot att misslyckas med stora gemensamma planer för framtiden för att sedan separera och därefter lytta hem till Syrrans gamla flickrum. För att fylla på minuskontot fixades en fin axelskada med 3 månaders konvalescens. Med resultatet att en planerad sommar i Tromsö ställdes in. För att gnälla lite så kändes det som att det var dags för lite positiva händelser. Ahh. Fel tänkt.

I torsdags stack vi iväg fyra grabbar och cyklade i I20-skogen. Trampade på i typ 1½ timme och hittade några stråk av OK cykling, inget extatiskt direkt men en fin motionsrunda. Med ett par kilometer kvar till bilen viker vi av på några småstigar som jag cyklat förut. Vi latjar oss relativt sakta genom skogen. Jag kör först och kommer fram till ett dött träd som ligger över stigen. Det var lite för högt för att det skulle gå att hoppa/cykla över precis vid stigen. Så jag viker av ett par meter åt sidan för att passera trädet lite närmare toppen. Lyfter framhjulet över och -smack- ligger på backen.

Det som händer är ungefär följande. När bakhjulet träffar trädet, som hänger ganska fritt i luften, så komprimeras framdämparen ihop (kanske en grop i mossan?), och eftersom jag står upp med framåtvikt för att få över bakhjulet så tippar jag framåt och går precis rakt ner i backen med skallen. Jag hinner få upp händerna och tar en bit av smällen med vänster tumme men helt klart går större delen av kraften rakt genom ryggraden och jag hör/känner ett markant krasande ljud från ryggraden. Fattar direkt att det är något annat än de vanliga muskelskadorna och ligger ner på rygg i mossan och känner igenom kroppen. Fingrar - OK. Tår - OK. Bestämmer mig, full av adrenalin, ändå för att resa mig upp efter ett par minuter. Hjälmen är paj och glasögonen helt vridna, tur att jag inte har större synfel än att jag klarar mig utan ett kortare tag. Vi går ut till vägen, och rullar ner mot I20 där ena polaren har bilen stående. Ringer svågern, som är sjuksyrra, och ber honom om råd. Nu pirrar det i både händer och fötter och jag börjar bli rädd. "Åk till akuten!" är hans råd. Polarn lastar cykeln och jag ringer 112 och förvarnar att jag är på väg upp med en ryggskada. Precis när vi kommer till sjukhuset så ringer dom från akuten och säger åt oss att köra in i ambulansingången. Portarna öppnas och där väntar seriöst 10 personer på mig. "Sitt stilla, rör dig inte!". OK. Och så spänner dom på mig först en nackkrage, sedan en stabiliseringsväst och så något mer. Varje gång dom får mig att rycka till gör det ont som fan men det känns ändå bra att vara på plats. Sen fäller dom sätet och lyfter ut mig och lägger mig på en träplanka till bår, spänner fast mig och tar in mig i undersökningsrummet.

En betraktelse:
En nackdel med att vara storväxt i sjukhusmiljö är många. Det är jobbigare att lyfta 90 utomjordiska kilon än en 45 kilos gammal dam. Det är ju egentligen inte mitt problem men lyften blir ryckiga och det gör ont i varje skakning så är det inte alls roligt. Utanför den anorektiska klättervärlden är 90 kg ändå ingenting, det måste vara jävligt jobbigt när en 180 kilos Bantar-Björn behöver lyftas. Vidare är jag också för bredaxlad för att passa på bårer och britsar. Oskönt är ordet.

Nå. Därefter blev det sönderklippning av mina två underställströjor, ett merinoställ och en cykeltröja som jag använde för första gången. Däremot bad jag dom snällt att inte klippa sönder mina splitternya cykelbyxor. Sen stacks det grejer och vändes och undersöktes och beställdes tid på röntgen och gavs dropp och morfin och röntgades och väntades. Efter två timmar fastnaglad på träbritsen hade jag så jävla ont i häcken och i bakhuvudet. Återigen var inte båren anpassad till min storlek så jag hade hamnat utanför den lilla silikonkudde som ska göra det lite skönare. Under undersökningen kände jag mig rejält rädd några gånger men eftersom tiden led och pirrningar och domningar avtog kändes det lite lugnare. Så kom då till slut besked från röntgen. Fraktur på en kota i bröstryggen men inget allvarligare än så. Inga problem med nervbanor eller benmärg. Trots min ateism kommer här ändå ett - Tack gode gud! 3 timmar fastspänd. Fy fan så jävla skönt att få sätta sig upp och få av alla jäkla prylar.

Så fick jag stanna över natten, fick snacka lite med läkaren, fick tid för röntgen om 6 veckor och förmaningar om att leva helt normalt och inte anstränga mig. Hur det nu skulle kunna vara normalt. Men, ja, närmsta veckorna lär jag inte göra många knop. Så sjukskrev han mig en månad och vips är min svit av 9½ års arbete utan att missa någon arbetsdag på grund av sjukdom förstörd.

Tack till Pär för att du skjutsade mig! Tack till min läkare Åsa som skyndade på undersökningen och röntgen. Tack till Sara, Mia, Robert och ni andra grymma sjuksyrror som tag hand om mig. Tack till Mr Morfin för att du är snäll och bedövar mig.